Havet

Det händer något när jag befinner mig vid havet. Eller egentligen börjar känslan redan när jag börjar närma mig, när jag vet att vyn snart öppnar upp sig för att skapa plats för havet. Som att allting håller andan tills kröken, krönet, byn, träden (eller vad det nu är som skymmer) har passerat förbi och havet får ta full plats.

Det är som ett mjukt sug i magen. Som att andetaget plötsligt måste få mer utrymme och landa djupare in i kroppen. Eller kanske är det så att det plötsligt blir mycket lättare att andas djupt. Som att luften vid havet är lättare att andas. Som att hela kroppen ger ifrån sig en djup suck för att skapa utrymme för ett större andetag in. En suck och en inandning som rymmer allt! En suck som släpper på sådant som behöver släppas på. En inandning som fyller på med allt som behöver fyllas på med.

Det är som att jag blir mera medveten när jag befinner mig vid havet. Medveten om tempot som bromsats in. Medveten om min egen storhet, men också min egen litenhet i alltet. Det är som att allt får djupare dimensioner. Tankarna. Känslorna själen.

Varje sommar (men ofta även andra tider på året) ser jag till att få möta havet. Där slappnar jag av, där tömmer jag och fyller på, där andas jag på riktigt!

Vad har du för favoriter i sommar?